S

Laleh jag älskar dig. Du går på reapet!

lämna mig aldrig! Jag älskar dig alldeles för mycket.... fast att vi aldrig skulle säga det högt, det är små viskningar och handlingar som visar det. För vi vet att jag är din favorittjej och du är min. Du var nära, alldeles för nära att falla dit, försvinna bland moln och inget har gjort mer ont i hjärtat än det telefonsamtalet eller när vi sågs efter.

den är sorgsna delen av mig. Ja, den fann mig när jag var liten och hur snabbt jag än springer går den inte att komma förbi eller förneka. Jag är fast. Kan inte förklara vad jag känner förutom tomhet. Ser mig själv gång in i väggen.

Ikväll är jag det. Jag har många gånger tänkt att jag begär lite för mycket av människor, särskilt de som står mig närmast... kanske gör jag det fortfarande ur andras synvinklar (och min egen ibland när jag granskar mig hårt). Det är antagligen därför jag alltid blir så besviken, det gör liksom ont i hjärtat. För jag hade ju faktiskt förväntat mig mer. Det är komplext när jag är så in i helvete självkritisk och inte nöjd med något samtidigt som mitt egen värde och förväntan att andra ska ge mig allt det där jag inte ger mig själv. Jag har rätt. Och ja jag vill ha mer, jag vill vara den finaste flickan i världen, den som man gör allt för.

ja det är jag faktiskt. Det är som jag går in i mörka mönster och inte kan ta mig ut. Tvång för att inte göra saker, hjärnan vägrar små saker som att kolla bankkontot.. jag vet att jag inte slösat så mycket men det har jag på något sätt inbillat mig och vågar därför inte kolla kontot för att se hur lite pengar det är kvar.. rädd när jag betalar att det inte ska räcka vilket är ologiskt MEN jag känner stark ångest för att kolla banken och har därför inte gjort det ännu. Jag svarar inte när vissa personer ringer och känner stark ångest för att ringa tillbaka, skjuter på det i all evighet och det blir mer ångestfyllt för varje dag som går som jag inte ringer MEN jag vill inte. Jag mår helt enkelt inte bra när jag är så obegripligt ensam utan att varje dag prata med Sandra som är i USA eller Ena som jobbar ihjäl sig och inte behöver mig längre... de där vardagliga samtalen hinner hon inte med vilket gör mig ledsen.

och jag önskar att de betydde mer... de där fina i alla fall. Igår kom Johan hem och sa att alla killarna efter jag gått sagt att jag var bra, att jag alltid var trevlig och att alla tyckte det och det känns bara fel att ens skriva det. För vid minsta lilla kritik ligger jag nere på botten och gråter, tar varje liten bokstav för bokstav som ett hot om underrgång men de där fina orden jag faktiskt får liksom försvinner med vinden och stannar aldrig kvar.. som om de inte ens kom ur någons mum. VARFÖR? Jag vill känna det, lindra min egna sorgsna självbild men gång på gång bevisar jag att den fortfarande existerar. Och strävan efter att alltid vara bra, alla till lags finns kvar, inte lika skarp men den finns! Jag får höra att jag är bra på att dansa och tänker det är du med, det kan väl alla, jag kan inte dansa som förr...  jag får höra att jag lagat god mat och jag tänker jag gjorde ju precis som recpetet, det kan alla... som om det nästan vore skönare att misslyckas eller att inte göra något alls.

dansa med, sjung, skrik... glöm omvärlden för någon sekund.

är det det jag är?

Ja vi bränner staden, Bränn ner den. Bränn ner hela skiten

... jag undrar så när livsglädjen försvann. Blev till något hårt och kallt. Det där lilla, fina ögonblicket existerar inte längre. Jag har nästan blivit personerna jag besöker i mitt jobb. Kan inte längre stanna upp, ta vara på det som finns, som borde göra mig lycklig. Det är just det, ordet borde! Det förstör mig. Han borde göra så... han borde vara så. Vi borde vara så, jag borde vara något annan, någon annanstans. Tankarna gör mig rädd. Kan jag aldrig vara lycklig? Koppla bort de där tankarna som förgör mig? Inifrån och ut.

Det är så äckligt sjukt att pengar kan göra en lycklig och fri.... åtminstone för en stund. (för fria är vi aldrig) Ångesten över att inte kunna göra något, inte ha råd är borta... jag hatar pnegar men älskar det just nu! Jag ska ta vara på den ytliga lyckan så länge den varar!

Jag går upp, säger hejdå och sätter mig i soffan och börjar gråta från ingenstans. Är det den perioden nu? Då jag gråter åt allt... inte kan hejda känslornna. Kroppen, hjärnan blir aldrig nöjd... har jag prickat av ett mål finns det hundra till och den där jag klarade av precis betyder ingenting. Jag borde så så så gå och prata med någon för jag håller inte längre ihop. Jag känner inget... och det gör mig rädd. Mitt upp och ner humör gör mig isolerad och försör min relation med andra, speciellt min älskades. Jag är rädd för att inte bry mig, för att inte orka ta tillbaka och göra om. Jag vill bli älskad ändå, omhändertagen.. en ynka förståelse för det jag inte kan förklara. Istället möts jag av kyla och en del hårda ord med viss förståelse.. och ändå inte.

ooooooooohhhhhhhhhhh iiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

Är nervös av bara tanken, förändring... men ja kom, snälla rädda mig. Hoppas inte jag blir besviken, hoppas att jag klarar det, jag kommer klara det!